Hur ska man skriva till domstolen när man vill stämma motparten?
Hur du bör utforma din talan beror på vad du vill att domstolen ska besluta om. Det finns två olika typer av talan, fullgörelsetalan och fastställelsetalan. Vid en fullgörelsetalan ska motparten fullgöra viss prestation, till exempel betala ett visst belopp, överlämna viss egendom eller upphöra med viss verksamhet. Vid en fastställelsetalan fastställer domstolen istället att ett visst rättsförhållande föreligger eller inte föreligger, till exempel att någon av parterna har en viss rättighet eller skyldighet såsom att en part äger viss egendom eller har en skyldighet att betala skadestånd till motparten.
Beroende på om du vill att motparten ska fullgöra viss prestation (fullgörelsetalan) eller att ett visst rättsförhållande ska fastställas (fastställelsetalan) bör du utforma din begäran (ditt yrkande) till domstolen på olika sätt. Det är nämligen utformningen på yrkandet som avgör vilken typ av talan du gör gällande.
Vid en fullgörelsetalan används normalt ordet ”förpliktar”, till exempel ”Part A yrkar att tingsrätten förpliktar Part B att betala 50 000 kronor till Part A”. Vid en fastställelsetalan används istället orden ”förklarar” eller ”fastställer”, till exempel ”Part A yrkar att tingsrätten fastställer att Part A har bättre rätt till fastigheten Gården 1:1 än Part B”.
För att en domstol ska kunna besluta på det sätt som du önskar krävs det att vissa krav är uppfyllda. För att kunna nå framgång med en fullgörelsetalan i domstol krävs det att motpartens förpliktelse är förfallen. Det innebär till exempel att förfallodatumet måste ha passerat på den faktura som motparten inte har betalat. Skyldigheten för motparten att prestera måste ha inträtt och det gör den först när förfallodatumet har passerat.
Även då du begär att domstolen ska fastställa om ett rättsförhållande föreligger eller inte föreligger (fastställelsetalan) krävs det att vissa krav är uppfyllda för att domstolen ska pröva din begäran. Fyra krav uppställs. Begäran om fastställelse måste för det första avse ett rättsförhållande (ett fastställande av parternas rättigheter eller skyldigheter). Domstolen kan till exempel inte genom en fastställelsedom fastställa att något hänt, till exempel att Part A har skrivit under ett avtal en viss dag, eller fastställa att ett avtalsvillkor har en viss lydelse. Detta utgör nämligen inga rättsförhållanden. Det andra kravet är att det råder ovisshet om rättsförhållandet. Det tredje kravet är att ovissheten leder till s.k. förfång, vilket kan förklaras genom att ovissheten om hur det förhåller sig leder till problem. Det fjärde och sista kravet är att det också måste vara lämpligt med en fastställelsetalan. Om det är möjligt att istället föra en fullgörelsetalan kan det anses olämpligt att föra en fastställelsetalan. Med andra ord, om önskat resultat kan uppnås genom att motparten blir skyldig att utföra något genom en fullgörelsetalan föreligger inget förfång (problem) som kan undanröjas enbart genom fastställelsetalan. En fastställelsetalan räcker i sådana fall inte för att en part ska uppnå önskat resultat utan det krävs i dessa fall två processer, först en dom i målet som förts genom fastställelsetalan och därefter en dom i målet som förts genom fullgörelsetalan. Detta hänger ihop med att en fullgörelsetalan leder till en dom som kan verkställas vid Kronofogden om motparten inte följer domen (genom utmätning eller handräckning). En fastställelsetalan kan dock aldrig leda till en verkställbar dom, vilket gör att den kan ses som mindre användbar och effektiv än en fullgörelsetalan. Att fullgörelsetalan förekommer oftare än fastställelsetalan är därför inte svårt att förstå, även om fastställelsetalan i vissa fall är lämpligt för att ”skala av” den därefter kommande fullgörelsetalan.
