Europeiska unionens råd antog i december 2020 Rådets förordning (EU) 2020/1998 av den 7 december 2020 om restriktiva åtgärder mot allvarliga kränkningar av och brott mot de mänskliga rättigheterna (”Sanktionsförordningen”). I och med antagandet har EU, för första gången, försett sig med ett regelsystem som kan komma åt allvarliga kränkningar av och brott mot de mänskliga rättigheterna, oavsett var i världen brotten begås.
Sanktionsförordningen möjliggör för EU att rikta sanktioner mot enskilda, enheter eller organ – statliga och icke-statliga – som är ansvariga för, inblandade i eller har anknytning till allvarliga kränkningar av brott mot de mänskliga rättigheterna världen över, oavsett var brotten begås. Sanktionsförordningen har bland annat USA:s Magnitsky Act (Russia and Moldova Jackson–Vanik Repeal and Sergei Magnitsky Rule of Law Accountability Act of 2012) från 2012 som förgestalt. Magnitsky Act var det första rättsliga instrumentet i världen som möjliggjorde riktade sanktioner mot kränkningar av mänskliga rättigheter.
Omfattning
Sanktionsförordningen riktar sig till varje fysisk person inom eller utanför EU:s territorium som är medborgare i en medlemsstat samt varje juridisk person, enhet eller organ – inom eller utanför EU:s territorium – (”Sanktionssubjekt”) som har bildats enligt lagen i en medlemsstat eller vars affärsverksamhet helt eller delvis äger rum i EU (”EU-aktörer”). Sanktioner under förordningen kan riktas oavsett om Sanktionssubjektet begått överträdelsen i sitt hemland, i ett annat land eller om gärningen varit gränsöverskridande. Varje Sanktionssubjekt upptas på en sanktionslista om vilken information återfinns i ”EU Sanctions Map” eller på regeringens hemsida över gällande sanktioner.
Sanktionsförordningen tillämpas på allvarliga människorättsliga överträdelser och övergrepp. Som exempel kan nämnas folkmord, brott mot mänskligheten, tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, slaveri, påtvingade försvinnanden, godtyckliga gripanden eller frihetsberövanden, såväl som andra kränkningar av de mänskliga rättigheterna i den mån de är utbredda, systematiska eller på annat sätt ger anledning till allvarlig oro när det gäller målen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Detta inbegriper, men är inte begränsat till, människohandel, sexuellt och könsrelaterat våld, kränkningar av eller brott mot friheten att delta i fredliga sammankomster och föreningsfriheten, åsikts- och yttrandefriheten och religions- och trosfriheten. Sanktionsförordningen omfattar dock inte korruption.
Sanktioner
Sanktionsförordningen föreskriver finansiella sanktioner och hinder till inresa eller transitering genom EU:s territorier (varav den senare endast gäller för fysiska personer).
De finansiella sanktionerna träffar EU:s territorium (även luftrummet), ombord på fartyg och flygplan under EU:s jurisdiktion samt alla Sanktionssubjekt. De finansiella sanktionerna innebär att penningmedel och ekonomiska resurser (egendom av alla slag som inte utgör penningmedel men som kan användas för att erhålla penningmedel, varor eller tjänster) som tillhör, ägs, innehas eller kontrolleras av Sanktionssubjektet ska frysas samt förbjuds att direkt eller indirekt tillgängliggöras till förmån för Sanktionssubjektet.
Det finns ett flertal undantag till de finansiella sanktionerna i Sanktionsförordningen vilka möjliggör en upplösning av frusna tillgångar och tillgängliggörande av ekonomiska resurser till Sanktionssubjekt. Dessa undantag är beroende av tillstånd från den nationellt utsedda myndigheten som endast ges under särskilda omständigheter, exempelvis om en upplösning av frysta tillgångar är nödvändigt för att tillgodose basala behov för Sanktionssubjektets familjemedlemmar eller om tillgängligheten till sådana tillgångar skulle vara nödvändiga för humanitär hjälp.
Som nämnts är det endast Sanktionssubjekt som är upptagna på sanktionslistan som är direkt träffade av sanktionerna. Konsekvenserna av antagandet av Sanktionsförordningen kan dock komma att bli omfattande för samtliga EU-aktörer, då även medel och ekonomiska resurser som tillhör, är hållna eller kontrollerade av Sanktionssubjekten påverkas av regleringen. Likaså hindras en EU-aktör att ta emot tillgångar tillhörande ett Sanktionssubjekt. En EU-aktör bör till exempel vara försiktig i engagemang med bolag som ägs av Sanktionssubjekt upptagna på sanktionslistan, då det borde kunna förutsättas att Sanktionssubjektets kontroll även omfattar tillgångar och ekonomiska resurser i ett sådant bolag.
Att frysa penningmedel och ekonomiska resurser som tillhör, ägs, innehas eller kontrolleras av Sanktionssubjekt innebär för EU-aktörer ett förbud att, på alla sätt, hantera ett Sanktionssubjekts penningmedel på ett sätt som gör att de kan användas av Sanktionssubjektet. Som exempel måste en bank inom EU som innehar konton åt ett Sanktionssubjekt förhindra överföringar som förändrar kontoinnehavet på något sätt, eller en EU-medborgare som innehar aktier i ett investmentbolag för ett Sanktionssubjekt hindra alla aktiviteter som skulle kunna ändra ägandeskapet till aktierna. Att förhindra att ekonomiska resurser används för att erhålla medel, varor eller tjänster av Sanktionssubjektet, innebär exempelvis att fastighetsbolag inom EU som förvaltar en fastighet åt ett Sanktionssubjekt inte får tillåta uthyrning av fastigheten.
Förbudet mot att direkt eller indirekt göra ekonomiska medel eller resurser tillgängliga för ett Sanktionssubjekt upptaget på sanktionslistan innebär att en EU-aktör, i princip, är förbjuden att leverera produkter eller service till ett sådant Sanktionssubjekt, inte ens mot betalning. Vidare tillåts inte en EU-aktör arbeta för ett Sanktionssubjekt upptaget på sanktionslistan och en medborgare från tredje land tillåts inte göra donationer från en medlemsstats territorier till ett sådant Sanktionssubjekt.
Vid sidan av skyldigheten att följa sanktionerna föreskriver Sanktionsförordningen ett antal ytterligare krav på EU-aktörer, bland annat ett förbud mot att medvetet och avsiktligt delta i verksamhet vars syfte eller verkan är att kringgå åtgärderna i Sanktionsförordningen, exempelvis fungera som ett frontbolag för ett Sanktionssubjekt eller genomföra transaktioner inom EU i riktning mot ett Sanktionssubjekt.
Sveriges reglering av påföljder återfinns i lag (1996:95) om vissa internationella sanktioner, enligt vilken påföljden vid en överträdelse av Sanktionsförordningen är böter eller fängelse.
Morris kommenterar
Som nämnts medför Sanktionsförordningen konsekvenser för EU-aktörer inom, såväl som utanför EU. Alla EU-aktörer kommer att vara skyldiga att frysa tillgångar hos utpekade Sanktionssubjekt samt förhindra att tillgångar eller ekonomiska resurser görs tillgängliga för Sanktionssubjekt. Sannolikt ger detta både praktiska och rättsliga verkningar för de som anlitats av en EU-aktör att utföra de bakomliggande tjänsterna avseende transaktionen. Vidare kommer Sanktionsförordningen även innebära en begränsad tillgång till EU:s territorium genom förbud mot inresa eller transitering för sanktionslistade Sanktionssubjekt.
Vad gäller bolag inom finanssektorn – vilka ständigt måste balansera lagstadgade skyldigheter mot en kostnadseffektiv kundtjänst och transaktionsbehandling – leder antagandet av Sanktionsförordningen till ytterligare översyn, bland annat av de system som redan är föremål för compliancearbete, såsom riskbedömning och riskklassificering.
