Arbetsdomstolen (”AD”) har i en dom från den 8 november 2017, tydliggjort vikten av individuellt anpassade konkurrensklausuler för anställda. AD fann i målet att en tvåårig konkurrensklausul för en anställd oskälig, bl.a. med hänsyn till klausulens vida tillämpningsområde och dess effekter för den anställde.
Bakgrund
En regionchef vid ett bolag som tillhandahåller hushållsnära tjänster som framförallt utförs av pensionärer eller seniorer (”Seniorbolaget”), hade en konkurrensklausul i sitt anställningsavtal. Konkurrensklausulen innebar att regionchefen förbjöds att bedriva eller starta konkurrerande verksamhet med Seniorbolaget under anställningstiden och två år efter att anställningen upphört. Regionchefen hade alltså rätt att ta anställning hos ett bolag som bedriver konkurrerande verksamhet samt rätt att bedriva verksamhet inom någon annan bransch. Regionchefen hade inte rätt till någon ekonomisk kompensation under bindningstiden för konkurrensåtagandet.
Kort tid efter att anställningen hade upphört, bildade den f.d. regionchefen ett bolag som bedrev konkurrerande verksamhet med Seniorbolaget. Fråga i målet var bl.a. om konkurrensklausulen sträckte sig längre än vad som kunde anses skäligt och därmed var oskälig enligt 38 § avtalslagen.
Domen
AD konstaterade att Seniorbolaget i och för sig hade ett ”berättigat syfte” med en konkurrensbegränsning i form av att skydda existerande kundrelationer och skydda kunnandet om vilka seniorer som finns tillgängliga för att utföra uppdrag och vilka kunskaper som dessa har. AD menade dock att konkurrensklausulen var betydligt mer omfattande än vad som behövdes för att skapa dessa skydd, och att klausulen närmast tycktes syfta till att hindra marknadskonkurrens.
AD ansåg att konkurrensklausulen var oskälig enligt 38 § avtalslagen och att den därför inte skulle tillämpas. Det AD främst fäste vikt vid i denna bedömning var att;
bindningstiden om två år var lång, men inte så lång att den redan i sig gör klausulen oskälig;
konkurrensklausulen hade ett betydligt vidare tillämpningsområde än vad som behövdes för att tillgodose det berättigade syftet med klausulen;
regionchefen hade varit verksam i den aktuella branschen i fem år och hade således under en relativt lång tid inte varit yrkesverksam i någon annan typ av verksamhet;
regionchefen var 60 år när anställningen upphörde och var bosatt i Grebbestad; och
regionchefen fick ingen ekonomisk kompensation under bindningstiden för åtagandet.
Morris Law kommenterar
Den aktuella konkurrensklausulen begränsade alltså enbart rätten att starta och bedriva konkurrerande verksamhet och inte rätten att ta anställning i konkurrerande verksamhet, något som annars är vanligt för konkurrensklausuler. Trots detta ansåg AD att klausulen borde ha begränsats ännu mer, till att endast omfatta det berättigade syftet för konkurrensbegränsningen. En intressant påminnelse från AD:s avgörande är den vikt domstolen lägger vid effekterna av klausulen för just den anställde som berörs av konkurrensklausulen. Med hänsyn till regionchefens ålder, boendeort och yrkeserfarenhet ansåg AD sammantaget att konkurrensklausulen medförde en ”… inte obetydlig begränsning av hans möjlighet att bedriva yrkesverksamhet”.
Domen tjänar också som en påminnelse om vikten av att den anställde får ekonomisk kompensation för konkurrensåtagandet för att konkurrensklausulen ska anses vara skälig. Av tidigare praxis följer att det bara är om konkurrensklausulen ”i mindre utsträckning” begränsar en anställds möjligheter att bedriva yrkesverksamhet, som konkurrensklausulen kan anses vara skälig även om ingen ekonomisk kompensation utgår.
Arbetsdomstolen 2017 nr 57
VILL DU VETA MER?
KONTAKTA GÄRNA OSS PÅ MORRIS LAW
Christoffer Erlandsson
Associate
Mobil: 0738-26 47 71
E-post: christoffer.erlandsson@morrislaw.se
